förut var jag ingen , fast med musik, klotter, sömnlösa nätter, dig, det och humör .
mina dagar spenderades framför våran sega dator där jag gjorde ingenting oftast, dampade på internet, slog i tangentbordet, skrev ner meningar formade från hjärnans tycke, hatade och byggde murar.
det kunde gå nätter med enstaka sovtimme/-ar för min hjärna dödade mig av mina egna tankar.
du fanns och vi delade. delade mycket och förstod.
twilight va den enda film jag hade på datorn och den fick bli mitt sömnpiller de dagar då det gick lättare


idag är jag ingen med inget , musiken har tappat mig, du har försvunnit och nätterna kommer som dom kommer
jag går runt som ett tomt skal. tänker tillbaka, och även om det var mycket sämre då så var det ändå så jävla mycket bättre. för jag saknar , saknar hur det var och ...
för hellre känna smärta , än ingenting alls . eller ?