Jag hittade nyss en gammal mapp på min hårddisk, eller mer en mapp sen nian-tiderna.
Jag vet att jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen.

Jag SAKNAR hur jag tog bilder.
Jag saknar hur jag redigerade dom.
Jag saknar personerna.
Jag saknar mina tankar.
Jag saknar sakerna som jag gjorde.
Jag saknar mina smala ben.
Jag saknar min platta mage.
Jag saknar mina vakna nätter.
Jag saknar mitt långa fina hår.
Jag saknar våra bus/bråk i skolan.
Jag saknar mina samtal med min dåvarande nattkompis.
Jag saknar känslorna.
Jag saknar mina dumma, konstiga frågor på NO:n.
Jag saknar att ta egna raster på x-dagarna.
Jag saknar att gå till OK och köpa korv när det var äcklig mat.

Jag skulle kunna fortsätta att göra listan ännu längre men jag tror de flesta förstår.

För hur dåligt jag än mådde och hur dåligt allting än var så kommer det nog vara den bästa tid (hittills).
Kan inte riktigt förstå varför egentligen, eftersom jag var som jag var. 
Jag kan inte släppa det och veta att ingenting av det där som jag saknar kommer komma tillbaka gör mig fan ... vet inte .. depp ?

Det var en bra tid i en dålig period.

skulle vilja skriva. men får inte ut det som jag vill. vet inte ens vad jag vill.
huvudsaken är att jag inte kan skriva iallafall.
nu ska jag trotsa min ensamhet och stänga av datorn. för att falla in i ett mörker kallad sömn.

I hope you're in a better place
but I wish that I could see your face
I MISS YOU ♥

Att bo i Högsjö är ganska begränsat, den senaste bussen härifrån går någon gång vid tio och den senaste bussen hit går ungefär nio från Vingåker. Nattbuss är inte att tala om och alla bussar går inte härifrån eller vidare in till Katrineholm. Att bara ha en mamma, som har fyra barn, gör inte saken lättare. Hon kan/orkar inte alltid ställa upp att skjutsa/hämta, (fast jag vet att hon redan kör mer än vad hon egentligen orkar) så därför är det ganska svårt att vara borta på ett sätt.

För tillfället spenderar jag oftast mina helger i Katrineholm, med mina underbara kompisar, på fest eller annat vis. Så därför ska jag ta upp någon som jag faktiskt är tacksam för, som jag inte tror att dom riktigt förstår att det betyder. Att faktikst ha svårt att ta sig hem och att alltid behöva fråga om sovplats känns lite jobbigt/pinsamt/dumt. Men eftersom jag faktiskt har underbara kompisar som stället upp för mig och som vill/ORKAR med att ens ha mig där gör mig glad när jag tänker efter. Så nu ska jag vara töntig och faktiskt ge er ett tack. Sandra, Ellen och Erna som alltid säger jag om ni kan . Även till Jennifer som också låter mig låna ena halvan av hennes säng när det behövs. Får även inte glömma Emma Janelund som får vara med i detta tack bara för att hon har lugg och sen även för att jag tycker hon e snäll och skoj. (:D) Sen skulle jag även säga att det är otroligt att ni står ut med mig överhuvud taget eftersom jag är en ganska jobbig person. Att ni är snälla att vänta med mig på bussen och att ni alltid följer med mig när jag vill gå loss på HM eller något.

Ja, ni alla läsare tycker säkert att jag är jätte töntig nu som skriver om sovplats men jag är udda och helt störd.
Sen fick jag tyvärr inte ut detta på det sätt jag hade tänkt mig eller så som jag hade skrivit det i mitt huvud. Det går inte bättre heller att jag redan suger på att formulera mig och att det jag har i skallen aldrig kan komma ut på rätt sätt.

Det är faktiskt inte kul att alltid behöva vara beroende av andra människor.

Det är ganska kul att se ---- -- --, som att de sett men inte ----. Eftersom ingen verkar ---- när man ----- ---. Även fast jag till och med ------ det ---.
Haha, fast det är nog lika bra det skulle jag säga. (:

flashbacks.
jag hatar det här, speciellt när jag inte kan sätta ord på det.
jag läste din gamla blogg, såg att jag hade kommenterat.
och jag gillade dom tiderna. dom va faktikst bäst.
men som bortblåsta nu och jag vet att de aldrig kommer tillbaka.
jag vet inte hur många gånger jag försökt skriva. få ut det som jag vill.
egentligen vill jag bara skrika. speciellt nu.
jag vet inte varför just du påverkar så mycket.
[jag ger upp]
du är iaf saknad. tyvärr känner du inte likadant.

efterlyser mina tankar, vill ha tillbaka dom snarast!
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VARA TOM

om man säger tex detta är årets film. räknas året då från dom dagarna innan man såg filmen eller hela året ut? eller bara tills nästa "årets film" kommer ?
för hur kan man annars säga så, tex dom som producerat filmen säger så men det kan ju inte dom veta. för tänk dagen efter så kommer någon annan med årets film.
ah ni fattar nog, hjälp mig. någon kan väl svara.
är det dagarna innan, året ut eller tills de kommer en ny årets?
(jag e trots allt dum i huvet hah)

nu ska jag göra ett försök att skriva
för jag är trött på det här.

jag är trött på att sitta hemma den mesta tiden av lov, veckor, helger eller vad som helst.
att inte "kunna" ta på sig vanliga kläder, för det känns inte så värt att dra på sig en ny kofta och ett par leggings om man ändå bara ska sitta i sängen framför datorn hela tiden.
jag har nog haft mjukisbyxor minst 75% av detta lov. jag, syster och mamma hade till och med mjukisar på julafton. inte för jag bryr mig så mkt om just högtiden i sig men om man jämför med alla andra.

jag blir nästan grön av avund (inte riktigt, bättre uttryck bara) när jag ständigt läser dessa bloggar där dom drar ihop sitt tjejgäng på barndomskompisar och nya vänner. hittar på äventyr varje dag och även om dom bara skriver att dom suttit och kollat på film, pratat och skrattat så låter det så jävla kul.

jag vet att när jag kommer komma upp i ålder då man ser tillbaka på sin ungdom kommer jag ångra så jävla mkt. jag kommer se tillbaka på det och se så himla mkt tråkigt. att jag aldrig upplevde sånna där roliga spontana saker. eller bara va, göra. leva.
jag menar inte att allting som hänt är skit för jag har haft stunder då jag haft himla roligt. men jag vill ha så jävla många mer. jag VILL verkligen INTE se tillbaka på det här och se en jävla deprimerad hemmasittande tjej som tyckt livet vart skittråkigt.

dock vet jag att det mesta är bara mitt eget fel och ingen annans. I push people away. jag stänger in mig och tillåter ingen öppna. jag är tråkigt och inte utåt. jag är fel, så himla fel helt enkelt.

vet inte om det är rätt att skylla på byhålan eller har man inte har dom pengar man önskar att man hade.
för om jag skulle klandra stället och tänka att jag bodde i stockholm istället så ser jag fler alternativ att göra.
jag skulle bli glad av att bara strosa runt i gamla stan, ta en vinterpicknick på en brygga. sätta sig på ett fik med en kaffe. småsaker som jag ändå skulle uppskatta. men det blir så fel.

och om jag ska vara ärligt så känns det som att jag missat halva livet. tiden i småland är som bortblåst (mest sköna ifs på så vis) men hur kul kan det vara att börja leva lite när man går i sexan. och jag vet inte om de e så att jag inte vill minnas tiden innan eller att jag helt ärligt nästan glömt allt.

jag citerar , från en bloggare som skriver riktigt bra, skrev:
i hela mitt liv har jag väntat på livet

det känns som det blev meterlångt. och jag förstår och nästan hoppas att ingen läste.
i stunden kändes det rätt att publicera